Ultraljud används inom veterinärmedicinen huvudsakligen för att undersöka mjukdelarnas beskaffenhet. Ultraljud har högre frekvens än vad det mänskliga örat kan uppfatta och pulseras in i kroppen av en s.k. probe, som därefter lyssnar efter återvändande ekon från de invärtes organen. Med hjälp av en dator omvandlas dessa ekon till en bild som kan avläsas. Ultraljud har använts sedan slutet av 1940-talet men blev vanligt förekommande först under 1970-talet. Numera är ultraljud en central del av bilddiagnostiken även inom veterinärmedicinen.

Ultraljud ger mycket bra bild av patientens mjuka organ samt av fri vätska. Metoden används därför huvudsakligen vid undersökning av bukhålan – vid misstanke om sjukdom i t.ex. lever, mjälte, bukspottkörtel, tarm, urinblåsa, prostata, njurar och urinvägar. Vid undersökning av hård vävnad och gas ger ultraljudet däremot sämre bild och används därför normalt inte vid skelettproblem eller lungutredningar.

En ultraljudsundersökning är helt smärtfri. Det orsakar inga skador och oftast behöver patienten inte sövas för att undersökas. Däremot behöver veterinären vanligen raka pälsen över det område som skall undersökas, för att få så bra bild som möjligt.

Ultraljud används vanligen vid undersökning av smärta, svullnad eller knölar i bukhålan, t.ex. vid misstanke om tumörsjukdom. Kräkningar, avförings- eller urineringsproblem, blod i urin eller avföring, inkontinens, avmagring och flytningar är andra typiska problem som kan utredas med hjälp av ultraljud. Provtagning av misstänkta bukförändringar kan i många fall utföras med guidning av ultraljud, liksom urinprov och biopsitagning av lever eller mjälte.